.

Ber så himla mycket om ursäkt för min usla update, men så går det då det helt enkelt inte finns tid. Sen har jag gått och knåpat ihop ett inlägg i några dagar nu, få se nu om jag lyckas få ner det i ord.

Jag sprang på en bekant för nån dag sen, och vi pratade i säkert en halvtimme där i den bitande kylan.
I alla fall, innan jag visste ordet av det så kom vi på nåt sätt in på allt som varit och framförallt det som är här och nu. 
Känslor som jag inte hade pratat om med nån bara kom, och innan jag visste ordet av det så hade jag blottat det jag gått och tänkt på så länge nu,  och vet ni? Det var en befrielse, en ren och skär befrielse av att nånting som verkar ha lurat så bra i mitt undermedvetna, ja det bara poppade upp, jag rabblade på, och jag kände hur huvudet sakta men säkert tömdes på dom där tankarna.

Det kom upp en sak, mitt i alla ordväxlingar och det var: " det är svårt och tro på nån som alltid har missbrukat dom fina, betydelsefulla orden. Dom som gör att man bara får dåliga erfarenheter av relationer och att man till slut tappar tilliten till allt det fina som kärlek faktiskt kan ge en."

DÄR kom det upp, där kom svaret till varför jag har varit som jag har varit; nog har jag haft mina beskärda delar av olycka i dom flesta relationer, och även om den rätta reaktionen på den orättvisan hade varit att bli fly förbannad och gått därifrån med gråten i halsen, så blev det snarare att jag gick därifrån med ett leende på läpparna, en huvud tömt på många frågor som blev till viss del besvarade och ett sms som jag tror är ett steg i rätt riktigt, ett sms som snart kommer visa om jag tog till mig alla kloka ord jag fick, eller om jag fortfarande är kvar i den där lilla bubblan om att allt kommer bli som förr, att alla kan bli dom fina människor dom en gång var, naivt eller är det en dröm som kan bli sann? Det återstår att se!